STILINSPIRATION
TRETTON
TOLV
klänningen (som i själva verket är en väst) kommer från myrorna, polotröjsgrejen från asos, smyckerna är second hand och skorna är beställde är från nastygal och redan trasiga.
ELVA
(Jag och Hanna går i samma klass, för er som inte visste det)
SLUTA KRÄVA PERFEKTION AV ANDRA
TIO
NIO
Tröjan/klänningen är från myrorna, hologramörhängena från topshop, halsbanden från ebay och myrorna. Till detta hade jag även vinröda docs och jeansjacka.
DET DU KÄNNER ÄR PÅ RIKTIGT
Många gånger jag har berättat om hur jag blivit felbehandlad, känt mig kränkt eller objektifierad av okända män har jag fått mothugg som är synonyma med: " ta det som en komplimang". När jag har berättat om hur en bil tutat, någon lockat på mig som man lockar på en katt eller hur en kille blockerat vägen för mig har svaret alltför många gånger varit något som: " han tyckte säkert du var snygg", "han ska ha credd för att han vågade iallafall" eller :"välj dina fighter".Alla de här kommentarerna som jag får när jag reagerar på något som inte känns rätt för mig, förminskar inte bara problemet som faktiskt är( och kommer bestå om jag inte får säga ifrån utan att bli nedröstad), utan den gör mig till skurken i situationen. Jag blir den som inte kan ta en komplimang, som överdriver, istället för en person som faktiskt blivit utsatt för något som inte kändes okej. Att försvara den som medvetet eller omedvetet utövar ett förtryck, är att vara en del av förtrycket, tycker jag.
Många av er har säkert precis som jag många gånger fått höra: " du är så överkänslig". Det är ett ord som jag ofta fått slängt i ansiktet, som typ ett motargument till mina känslor. Nu ska jag berätta en hemlighet för er: man kan inte vara överkänslig i sitt kännande. Det är ett ord som inte bör användas till att beskriva någons känslospektrum, för det en människa känner är på riktigt. Man är inte överkänslig eller överdriven: man bara känner och det man känner är på riktigt och det har en anledning. Känner du dig kränkt, då är det för att du har blivit kränkt, inte för att du inte kan ta en komplimang. Så enkelt är det.
I min nyvunna livsåskådning har detta kommit som en käftsmäll och jag har insett att shit pommes, verkligheten är jobbig och fel ibland. Därför blir det extra jobbigt att jag när jag påpekar det blir tystad eller kallad "överdriven". Det får mig att vackla i min tro, även fast jag egentligen vet jag vad jag tycker är rätt och fel. Och man blir osäker när ingen annan reagerar på något som man själv tycker är oacceptabelt. Man blir osäker när människor tar det som ett skämt. Men man bör inte bli det. Man ska inte bli det.
I många fall tror jag att kommentarer som försvarar förövaren, sådana som jag gav exempel på tidigare, bottnar sig i okunskap. Det är inget försvar, men det är något att tänka på. Anledningen till att många människor inte förstår varför en tjej tycker att det är jobbigt att förföljd av två pojkar på natten som egentligen bara vill fråga efter telefonnummer, som exempel, är antingen att: 1. de har aldrig varit med om liknande och kan inte sätta sig in i situationen. 2. De är omedvetna om det patriarkala samhället vi lever i och förstår därför inte att det är den samhällsstrukturen som gör det okej för män att utföra sexism mot kvinnor och sedan kalla det för ”en komplimang” eller ”ett skämt”, och att kommentarerna de lägger hjälper förtrycket. 3. De är lite efterblivna.
Därför ska du säga ifrån. Du tog det inte som en komplimang, du tyckte inte att skämtet var roligt och dina känslor väger tyngre än snubben som visslades misslyckade försök till en komplimang.
Det du känner ska aldrig förnekas, förminskas eller förlöjligas. Det du känner är på riktigt och du förtjänar att bli tagen på allvar. Glöm aldrig det och sluta aldrig slåss för det.
(ps kolla in den här texten: http://hej.blekk.se/2013/08/13/kan-du-vissla-nej-tack/#more-6710 ds.)
TREVOR MORAN
JENNIFER LAWRENCE
EN GÅNG I EGYPTEN
Första gången gjorde det mig ingenting, jag log mot honom och jag reagerade inte heller på vad som var så fel i situationen. Mina föräldrar skrattade och klappade mig på huvudet och sa att han tyckte jag var söt. Efter några fler gånger blev det tjatigt, och jag började undvika honom och vända bort blicken när han gick förbi. Jag har ingen aning om ifall han gjorde så mot alla tjejer där, men det spelar ingen roll.
Det absolut värsta, och som jag minns bäst, var en av de sista kvällarna när jag mådde dåligt och lämnade min familj vid slutet av middagen för att gå ensam till hotelrummet och lägga mig. Jag skulle bara gå förbi baren och be om några flaskor vatten att ta med mig, eftersom vi hade all inclusive var det bara att hämta. Så jag var trött och illamående och på jättedåligt humör, och så var det han som stod där i baren. Jag bad om vattnet och han tog fram några flaskor som han höll fram till mig, men när jag sträckte mig för att ta emot dem ryckte han undan dem. "Smileee!!!!" sa han lite hurtigt och lurigt på ett sätt som visade att min trötta, sura min gjorde mig ovärdig av vattnet jag bett om. Det skulle vara förbetalt men han krävde ett mer tillfredställande ansiktsuttryck av mig innan jag kunde få det jag ville ha. Ett ansikttsuttryck som inte matchade mitt humör och därmed bara var en mask för hans personliga njutnings skull. Jag orkade inte tjafsa, på något plan förstod jag ändå att nånting var fel och att jag inte borde behöva le för någon om jag inte ville, men jag förstod inte vad eller hur jag skulle förklara det. Så jag log motvilligt, ryckte åt mig vattenflaskorna och gick. Det kanske inte låter som en stor grej men det var det för mig, jag tyckte det var extremt obehagligt, och oavsett hur stort eller litet så var det ett uttryck för att mitt utseende inte riktigt tillhörde mig själv. Han var säkert inte medveten om att jag tyckte det var jobbigt, för jag sa inget. Han kanske gjorde så mot alla barn, inte bara tjejer. Men det spelar ingen roll. För om jag hade fått lära mig någonting om feminism i skolan innan dess, om hur kvinnor i årtusenden behandlats som ägodelar av män, om systematiskt förtryck och samhällets bild av skönhet och att folk möjligtvis skulle kunna förvänta sig saker av mitt utseende, hade jag kunnat trotsa hans krav på leenden. Jag hade kunnat känna att jag fick visa mitt humör utan att någon främling tog sig rätten att komma och peta och försöka ändra på mig för egen vinning. Men det fick jag inte. Nu har jag lärt mig (inte i skolan tyvärr) och nu ler jag bara när jag själv vill.
LAVATRÖJAN
Först var det skitfult men jag lät det bara ligga några timmar och då blev fläckarna mer orangea och ljusa i mitten. När jag hade tvättat den såg den ut såhär:
OM ATT ÄLSKA SIG SJÄLV
En av anledningarna till dåligt självförtroende eller låg självkänsla är att det är så lätt att missförstå begreppet ”att älska sig själv”. Den felaktiga bilden av kärlek till sig själv som folk ofta får, är att någon som älskar sig själv är självupptagen och har placerat sig själv på en piedestal högt över alla andra. Någon som ser sig själv som perfekt. Det är den bilden som leder iväg oss på fel spår, vi tänker att jag kommer aldrig sluta hitta fel hos mig själv, det finns inte en chans att jag någonsin kommer kunna älska mig själv. Som om man bara kan älska något som är felfritt.
Den som inte ser sina egna fel är ytlig, och när jag säger ytlig menar jag inte det som någon slags utseendefixering, jag menar det helt i allmänhet, ytlig som i att inte gå på djupet. Inte med sig själv, uppenbarligen, och säkerligen inte med andra heller. Om man inte ser några fel hos en person känner man dem inte tillräckligt väl för att älska dem. För att verkligen älska någon (exempelvis sig själv) så måste man se felen, och man måste kanske inte älska felen men man måste acceptera dem som en del av den helhet man älskar.
Mina vänners irriterande vanor och fysiska ”defekter” (fel ord, men vet inte hur jag annars ska beskriva dem) får inte mig att ösa hatiska kommentarer över dem. De får mig inte att vilja trycka ner dem i marken under mina skor, för om det var så jag kände skulle jag inte vara vän med dem. Jag kanske stör mig på de där sakerna för en kort stund i vissa fall, och i andra fall kanske jag bara ler lite ömt i smyg åt dem därför att de är detaljer utan vilka mina vänner inte skulle vara samma personer.
Det är den sortens kärlek man måste ge sig själv. Människorna omkring oss är inte perfekta, och vi tillhör alla dem. Vi är alla någons människa omkring dem.
Det är det som är hela hemligheten. Att älska sig själv innebär att vara snäll mot sig själv, som om man vore sin egen kompis. Istället för att tänka ”gud vad fet och äcklig jag är” så tänker man ”jag har gått upp lite i vikt. Det är okej, men jag trivdes bättre som jag såg ut för tre månader sedan så därför ska jag börja träna. För att jag bryr mig om min kropp och jag vill att den ska må bra.”
Eller istället för ”ingen vill ha mig, jag är så ensam, det är mitt eget fel för jag är så tråkig och ful.” så tänker man ”jag har haft lite otur med kärleken, men det finns ju vissa fördelar med att vara singel också. Jag gillar mig själv, någon annan kommer också göra det. Någon gång. Ingen brådska. Men jag ska i alla fall börja vara mer social för att öka chanserna.”
Negativitet får mig att må dåligt, så därför väljer jag bort det ur mitt liv. Negativitet smittar av sig, så därför önskar jag att andra människor valde bort det ur sina liv också.
Var snälla mot er själva.
HÄNGSELSHORTS MAKEOVER
STICKADE TOFSMÖSSOR
ÅTTA
Kjolen är från Myrorna, jackan fyndad på Brödet&Fiskarna, bustiern är köp på Bik Bok, brillorna på Åhlens, tygkassen på en Veronica Maggio konsert och skorna är Dr.Martens köpta i en skoaffär i Stenugnssund. Nu vet ni.
KLORBLEKTA HÄNGSELSHORTS
När jag besökte Edith för någon vecka sedan passade vi på att besöka Myrorna, som är som vårt Mecca dit vi valfärdar typ 2 gånger i veckan minst. Iallafall, så hittade jag då bland annat dessa röda hängselbraxer som jag sedan klorblekte.
Att klorbleka är ingen match. Släng bara ner plagget i ett badkar och häll på klor efter behag. Jag ville att byxorna bara skulle bli fläckiga och eftersom klorflaskor oftast är ganska otympliga att hälla ur så skruvade jag av pumpen på handtvålen och skruvade på den på klorflaskan istället. Jag kan tänka mig att man kan få ett ganska coolt resultat om man använder exempel en blomspruta.
När du har sprutat och hällt på klor så det räcker låter du bara plagget ligga kvar i badkaret tills det blekts så som du vill ha det. Skölj sedan av plagget och släng in i tvättmaskinen.
....And prepare to be amazed...
//Hanna-Lo
SJU
