TVÅ TIPS FÖR ATT KÄNNA SIG LITE MER HEL
Jag tänker bara direkt anta att fler än jag har haft en genomgående känsla av att vara delad i två delar. Den där känslan som gör att man tycker ens röst låter hemsk på inspelningar och att man inte känner igen sig själv på film. Det som gör att man blir ledsen på riktigt när man ser bilder på en själv som andra tagit, och man tänker; ser jag verkligen ut sådär?
Ja. Vi ser ut sådär. Vi låter sådär. Men det är inget negativt. Det känns bara så eftersom vi är ovana. Så här kommer två tips som hjälpte mig att koppla ihop mig själv.
Ja. Vi ser ut sådär. Vi låter sådär. Men det är inget negativt. Det känns bara så eftersom vi är ovana. Så här kommer två tips som hjälpte mig att koppla ihop mig själv.
1. Vara mycket naken framför speglar. Jag har tyckt att det är jättejobbigt att se mig själv naken i spegeln, verkligen jättejobbigt. Men det gör jag inte längre, för jag har tränat bort det. Förr undvek jag speglar, sen bestämde jag mig för att vänja mig av med att ogilla min kropp. Börja vara avslappnad med dig själv. Det är ingen där som kan se dig, titta på dig själv bara. Gör det till en vana. Klä av dig och klä på dig framför en spegel. Dansa naken framför spegeln när du torkar deo. Släpp de kritiska ögonen och acceptera din kropp. Bedöm den inte. Stämpla inte din nakna kropp som rätt eller fel, bra eller dålig. Du kommer aldrig komma över rädslan att andra ska döma dig om du inte först lär dig att inte döma dig själv.
2. Prata i telefon framför en spegel. Japp, mer speglar!!! Se dig själv prata och skratta och bete dig som du gör hela tiden, när du inte kan se dig själv. Lär dig dina ansiktsuttryck så kommer de inte se konstiga ut på bild sen. Kom ihåg att alla runt om kring dig ser dig sådär jämt, det är inget fel på hur du ser ut, det är bara du som är ovan.
Ville bara skriva ett snabbt inlägg för jag såg att vi fått kommentarer om att nån saknade oss. SÅ KUL!!! Love you anonymis
SLUTA KRÄVA PERFEKTION AV ANDRA
Jag tror att ha perfektion som mål är skadligt. Det spelar ingen roll vad det gäller, ens utseende, saker man skapar, livet. Att söka efter det absolut felfria tror jag både är beroendeframkallande, farligt och nyckeln till genomsyrande olycka. Därför får den här bloggen vara operfekt. Bilderna vi fotar får vara lite halvfula ibland, blurriga och i olika storlekar. Mina skolarbeten får vara halvbra. De får också vara fantastiska och perfekta och jag får jobba på dem i flera veckor. Men inte varje gång. För det mår jag dåligt av.
Jag personligen gillar sånt som är operfekt. Jag gillar prydnadssaker som är naggade i kanterna eller spruckna, jag gillar människor med krokiga tänder och födelsemärken. Sånt tycker jag är charmigt. Men alla tycker inte det och jag menar inte att trycka på er mina preferenser, för att alla tycker olika är ju inte bara uppenbart utan även något att värna om. Jag menar bara att jag tror folk mår bättre av att släppa lite på pressen. På sig själv, och på andra. Framförallt på andra.
Det är sant att folk som snackar skit om andra är missnöjda med sig själva. För om du söker fel hos dig själv hela tiden, kommer du vara så insatt i det tänket att det finns kvar när du ser andra människor.
Jag hatar när folk lägger sig i mitt utseende, och utan att jag har frågat ger mig sin åsikt. Vänner, familj, främlingar. Det kan vara en omvänd komplimang, t ex "du skulle vara mycket finare om du gjorde sådär" eller så kan det vara en ren och tydlig förolämpning, t ex "du är ful." Man ba KÄFTEN BITCH JAG HAR INTE BETT DIG GRANSKA OCH UTVÄRDERA MIG!!!!!! Vad ger oss rätten att bestämma vad som är fint och fult när det gäller andra människor? INGENTING. Så håll dina åsikter för dig själv. Människorna i din omgivning finns inte där för att du ska ha nåt vackert att se på. Så sluta kräv av dem att de ska vara vackra. Det spelar ingen roll vad du tycker är fint och fult hos någon annan, och om de tycker annorlunda betyder inte det att de är sämre än dig.
(ja jag vet att det heter irrelevant, inte orelevant. Men jag var så upprörd att jag glömde bort det, och det är ok. Ibland gör man fel.)
Jag tror att om vi slutar se ner eller upp på folk på grund av att de är annorlunda än oss kommer vi må mycket bättre. Om du ser någon som är skitsnygg och har fantastisk stil och verkar vara allmänt skitjävla cool, absolut, inspireras av det. Men tryck inte ner dig själv för att du inte ser likadan ut. Och om du ser någon som du tycker klär sig som en tönt, eller måste vara blind för herregud vad har han gjort med håret; tysta de tankarna. Tryck inte ner människor för att de inte ser ut som du.
EN GÅNG I EGYPTEN
När jag var ungefär tolv år åkte jag med min familj på en veckas semester till Egypten, vi bodde på ett sånt där typiskt turist-all-inclusive-ställe med hotell, pool, strand och restauranger som man inte behöver lämna under hela vistelsen om man inte vill. Där jobbade massor av män i olika åldrar som stod i barerna, serverade på restaurangerna, städade osv. Och det var en av dem som stack ut från resten. Varje gång han såg mig sa han åt mig att le. Han log stort mot mig och utbrast "smiileeee!"
Första gången gjorde det mig ingenting, jag log mot honom och jag reagerade inte heller på vad som var så fel i situationen. Mina föräldrar skrattade och klappade mig på huvudet och sa att han tyckte jag var söt. Efter några fler gånger blev det tjatigt, och jag började undvika honom och vända bort blicken när han gick förbi. Jag har ingen aning om ifall han gjorde så mot alla tjejer där, men det spelar ingen roll.
Det absolut värsta, och som jag minns bäst, var en av de sista kvällarna när jag mådde dåligt och lämnade min familj vid slutet av middagen för att gå ensam till hotelrummet och lägga mig. Jag skulle bara gå förbi baren och be om några flaskor vatten att ta med mig, eftersom vi hade all inclusive var det bara att hämta. Så jag var trött och illamående och på jättedåligt humör, och så var det han som stod där i baren. Jag bad om vattnet och han tog fram några flaskor som han höll fram till mig, men när jag sträckte mig för att ta emot dem ryckte han undan dem. "Smileee!!!!" sa han lite hurtigt och lurigt på ett sätt som visade att min trötta, sura min gjorde mig ovärdig av vattnet jag bett om. Det skulle vara förbetalt men han krävde ett mer tillfredställande ansiktsuttryck av mig innan jag kunde få det jag ville ha. Ett ansikttsuttryck som inte matchade mitt humör och därmed bara var en mask för hans personliga njutnings skull. Jag orkade inte tjafsa, på något plan förstod jag ändå att nånting var fel och att jag inte borde behöva le för någon om jag inte ville, men jag förstod inte vad eller hur jag skulle förklara det. Så jag log motvilligt, ryckte åt mig vattenflaskorna och gick. Det kanske inte låter som en stor grej men det var det för mig, jag tyckte det var extremt obehagligt, och oavsett hur stort eller litet så var det ett uttryck för att mitt utseende inte riktigt tillhörde mig själv. Han var säkert inte medveten om att jag tyckte det var jobbigt, för jag sa inget. Han kanske gjorde så mot alla barn, inte bara tjejer. Men det spelar ingen roll. För om jag hade fått lära mig någonting om feminism i skolan innan dess, om hur kvinnor i årtusenden behandlats som ägodelar av män, om systematiskt förtryck och samhällets bild av skönhet och att folk möjligtvis skulle kunna förvänta sig saker av mitt utseende, hade jag kunnat trotsa hans krav på leenden. Jag hade kunnat känna att jag fick visa mitt humör utan att någon främling tog sig rätten att komma och peta och försöka ändra på mig för egen vinning. Men det fick jag inte. Nu har jag lärt mig (inte i skolan tyvärr) och nu ler jag bara när jag själv vill.
Första gången gjorde det mig ingenting, jag log mot honom och jag reagerade inte heller på vad som var så fel i situationen. Mina föräldrar skrattade och klappade mig på huvudet och sa att han tyckte jag var söt. Efter några fler gånger blev det tjatigt, och jag började undvika honom och vända bort blicken när han gick förbi. Jag har ingen aning om ifall han gjorde så mot alla tjejer där, men det spelar ingen roll.
Det absolut värsta, och som jag minns bäst, var en av de sista kvällarna när jag mådde dåligt och lämnade min familj vid slutet av middagen för att gå ensam till hotelrummet och lägga mig. Jag skulle bara gå förbi baren och be om några flaskor vatten att ta med mig, eftersom vi hade all inclusive var det bara att hämta. Så jag var trött och illamående och på jättedåligt humör, och så var det han som stod där i baren. Jag bad om vattnet och han tog fram några flaskor som han höll fram till mig, men när jag sträckte mig för att ta emot dem ryckte han undan dem. "Smileee!!!!" sa han lite hurtigt och lurigt på ett sätt som visade att min trötta, sura min gjorde mig ovärdig av vattnet jag bett om. Det skulle vara förbetalt men han krävde ett mer tillfredställande ansiktsuttryck av mig innan jag kunde få det jag ville ha. Ett ansikttsuttryck som inte matchade mitt humör och därmed bara var en mask för hans personliga njutnings skull. Jag orkade inte tjafsa, på något plan förstod jag ändå att nånting var fel och att jag inte borde behöva le för någon om jag inte ville, men jag förstod inte vad eller hur jag skulle förklara det. Så jag log motvilligt, ryckte åt mig vattenflaskorna och gick. Det kanske inte låter som en stor grej men det var det för mig, jag tyckte det var extremt obehagligt, och oavsett hur stort eller litet så var det ett uttryck för att mitt utseende inte riktigt tillhörde mig själv. Han var säkert inte medveten om att jag tyckte det var jobbigt, för jag sa inget. Han kanske gjorde så mot alla barn, inte bara tjejer. Men det spelar ingen roll. För om jag hade fått lära mig någonting om feminism i skolan innan dess, om hur kvinnor i årtusenden behandlats som ägodelar av män, om systematiskt förtryck och samhällets bild av skönhet och att folk möjligtvis skulle kunna förvänta sig saker av mitt utseende, hade jag kunnat trotsa hans krav på leenden. Jag hade kunnat känna att jag fick visa mitt humör utan att någon främling tog sig rätten att komma och peta och försöka ändra på mig för egen vinning. Men det fick jag inte. Nu har jag lärt mig (inte i skolan tyvärr) och nu ler jag bara när jag själv vill.
OM ATT ÄLSKA SIG SJÄLV
En av anledningarna till dåligt självförtroende eller låg självkänsla är att det är så lätt att missförstå begreppet ”att älska sig själv”. Den felaktiga bilden av kärlek till sig själv som folk ofta får, är att någon som älskar sig själv är självupptagen och har placerat sig själv på en piedestal högt över alla andra. Någon som ser sig själv som perfekt. Det är den bilden som leder iväg oss på fel spår, vi tänker att jag kommer aldrig sluta hitta fel hos mig själv, det finns inte en chans att jag någonsin kommer kunna älska mig själv. Som om man bara kan älska något som är felfritt.
Den som inte ser sina egna fel är ytlig, och när jag säger ytlig menar jag inte det som någon slags utseendefixering, jag menar det helt i allmänhet, ytlig som i att inte gå på djupet. Inte med sig själv, uppenbarligen, och säkerligen inte med andra heller. Om man inte ser några fel hos en person känner man dem inte tillräckligt väl för att älska dem. För att verkligen älska någon (exempelvis sig själv) så måste man se felen, och man måste kanske inte älska felen men man måste acceptera dem som en del av den helhet man älskar.
Mina vänners irriterande vanor och fysiska ”defekter” (fel ord, men vet inte hur jag annars ska beskriva dem) får inte mig att ösa hatiska kommentarer över dem. De får mig inte att vilja trycka ner dem i marken under mina skor, för om det var så jag kände skulle jag inte vara vän med dem. Jag kanske stör mig på de där sakerna för en kort stund i vissa fall, och i andra fall kanske jag bara ler lite ömt i smyg åt dem därför att de är detaljer utan vilka mina vänner inte skulle vara samma personer.
Det är den sortens kärlek man måste ge sig själv. Människorna omkring oss är inte perfekta, och vi tillhör alla dem. Vi är alla någons människa omkring dem.
Det är det som är hela hemligheten. Att älska sig själv innebär att vara snäll mot sig själv, som om man vore sin egen kompis. Istället för att tänka ”gud vad fet och äcklig jag är” så tänker man ”jag har gått upp lite i vikt. Det är okej, men jag trivdes bättre som jag såg ut för tre månader sedan så därför ska jag börja träna. För att jag bryr mig om min kropp och jag vill att den ska må bra.”
Eller istället för ”ingen vill ha mig, jag är så ensam, det är mitt eget fel för jag är så tråkig och ful.” så tänker man ”jag har haft lite otur med kärleken, men det finns ju vissa fördelar med att vara singel också. Jag gillar mig själv, någon annan kommer också göra det. Någon gång. Ingen brådska. Men jag ska i alla fall börja vara mer social för att öka chanserna.”
Negativitet får mig att må dåligt, så därför väljer jag bort det ur mitt liv. Negativitet smittar av sig, så därför önskar jag att andra människor valde bort det ur sina liv också.
Var snälla mot er själva.
SKILLNADEN MELLAN ATT KÄNNA OCH ATT TYCKA
Måste jag välja en typ av människor som jag inte tål så är det de som inte ifrågasätter sig själva, funderar över varför de tycker som de tycker, och om deras åsikter är baserade på fördomar eller fakta eller KÄNSLOR. Sådana människor dyker upp i alla sorters samanhang, i alla åldrar, och de har en tendens att vräka ur sig sina åsiker utan att ha argument att backa upp dem med. T ex:
"Homosexualitet är fel."
"Varför tycker du det?"
"Det är onaturligt."
"Homosexualitet är fel."
"Varför tycker du det?"
"Det är onaturligt."
Det största felet i ett resonemang som det ovan är att det är helt baserat på en KÄNSLA hos en person som uppenbarligen inte är homosexuell och därmed aldrig i hela sitt liv behöver ha någon form av samkönad sexuell relation. Att ha en åsikt om någonting som inte rör en själv är i vissa fall kanske oundvikligt, men valet att reflektera över den åsikten och yttra den eller inte finns alltid. Jag skulle kunna ha respekt för en person som säger att "Jag tycker alla får leva sina liv som de vill, men personligen tycker jag att det är obehagligt med homosexuella. Jag vet att det är vårt heteronormativa samhälles fel och jag jobbar på att bli mer accepterande" eller något i den stilen eftersom den personen ser bristen på logik i sitt eget tänkande. Om jag då diskuterar samkönade äktenskap med den här personen, så skulle hen kanske säga att hen som sagt inte är så förtjust i idéen men ändå tycker att alla borde få gifta sig med vem de vill. Och om det skulle röstas om någon lagstiftning för eller emot samkönade äktenskap, skulle hen antagligen rösta för. Det resonemanget är till skillnad från det allra första - inte alls baserat på en känsla utan på logiskt tänkande.
Samma mall går att applicera på abortdebatten.
Någon är emot abort för hen tycker att alla barn har rätt att födas, och att man är en dålig människa om man inte vill ha sitt eget barn (t ex.) Men istället för att bara låta bli att göra aborter själv, vill hen förbjuda ALLA kvinnor att göra abort. Att vara för abort betyder inte att man skulle göra abort själv om man hade det valet. Att vara för abort politiskt betyder inte att man alltid tycker abort är rätt val. Det betyder bara att man vill låta alla kvinnor välja själva. Därför kommer jag aldrig förstå eller respektera människor som baserar sina val på känslor, när det är val som gäller andra människor. Och det kommer aldrig sluta äckla mig att människor som fungerar på det sättet får stifta lagar.
Någon är emot abort för hen tycker att alla barn har rätt att födas, och att man är en dålig människa om man inte vill ha sitt eget barn (t ex.) Men istället för att bara låta bli att göra aborter själv, vill hen förbjuda ALLA kvinnor att göra abort. Att vara för abort betyder inte att man skulle göra abort själv om man hade det valet. Att vara för abort politiskt betyder inte att man alltid tycker abort är rätt val. Det betyder bara att man vill låta alla kvinnor välja själva. Därför kommer jag aldrig förstå eller respektera människor som baserar sina val på känslor, när det är val som gäller andra människor. Och det kommer aldrig sluta äckla mig att människor som fungerar på det sättet får stifta lagar.
Att känna är en sak. För att citera Soran Ismail: "Känslor är dumma i huvudet."
Att tycka är en annan. För att tycka något måste man ha välgrundade argument.
Att tycka är en annan. För att tycka något måste man ha välgrundade argument.
DET ÄR OKEJ ATT VARA FUL
Jag är trött på att höra folk säga "du är fin som du är." Inte bara till mig, utan över huvudtaget. "Du är fin som du är." Vadå, innan jag har fixat frillan, sminkat mig, plockat ögonbrynen och rakat benen? I mitt mest naturliga tillstånd? Är jag fin då? Det är för mig, och säkert många andra, ganska svårt att tro på. Vi har blivit så hjärntvättade av medias bild av skönhet, att det inte är så lätt att tro på att det finns fler än den. Men det är inte frasens brist på trovärdhet som gör att den SUGER. Det är vinkeln från vilken den kommer.
"Du är fin som du är" lägger fokus på vad andra människor tycker om ditt utseende. Om någon säger det till mig, så är det för att försäkra att jag vet om att mitt utseende ändå är acceptabelt i andras ögon, trots att jag inte pallat "sätta på mig ansiktet." (ännu en äcklig fras, som vi kan diskutera en annan gång.) Det låter som en väldigt positiv sak att säga, men i själva verket lägger den bara extra press på oss att alltid se bra ut.
Det är skillnad på att ge någon en komplimang ("jag tycker att du är så vacker nu, när du precis har vaknat och är rufsig i håret") och att möta någons övertygelse om att hen är ful med ett kvitto på att vad samhället tycker är vitalt. Det får inte användas vardagligt, som ett tillfälligt botemedel mot någons osäkerhet. För i längden gör det bara skadan större.
Jag tycker det är så sorgligt när människor tror att de alltid måste se fräscha ut. Kanske framförallt nyblivna tonåringar, och kanske framförallt tjejer. När jag var yngre hade jag vänner som inte kunde gå och köpa godis utan att platta håret och sminka sig. Jag satt en timme på deras säng och väntade på att de skulle bli klara så vi kunde GÅ TILL AFFÄREN. Och när det kommer till foton, herregud. Vi har alla bett en vän ta bort en bild för att vi tycker vi ser hemska ut på den. Men nu är det fan dags att vi släpper det där. Jag menar allt vi gör nuförtiden fotas eller filmas. Du taggas i bilder överallt, och du kommer vara ful på några av dem. Dags att acceptera. Människor är fula ibland.
Varför är vi så förslavade av idén att alla alltid måste tycka vi är snygga? Varför är vi så rädda att någon väns instagramföljare ska inse att vi är mänskliga och har dåliga hårdagar? När vi känner oss fula, så skäms vi. Som att vi gjort något fel, vi vill gömma oss. Jag kände mer så för några år sedan men jag har äntligen fattat att jag inte är skyldig samhället att se bra ut. Jag tänker inte skämmas, jag tänker inte gömma mig. Skrev jag på ett kontrakt när jag föddes om hur jag skulle se ut? "Här, varsågod, här är ditt utseende, se till att det alltid är välputsat och felfritt. Skriv på här, här och här längst ner."
NEJ!!!!!!!!
NEJ!!!!!!!!
Det här är mitt utseende och jag sköter om det hur jag vill, eller inte alls om jag väljer det. Jag får förvandla mig själv till ett bombnedslag som drar till sig blickar av beundran av varenda människa på stan och jag får också gå ut med flottigt hår, mjukisbyxor och gårdagens mascara utsmedad på kinderna. Jag bestämmer.
När jag känner mig ful tröstar inte jag mig själv med tanken att jag är fin som jag är. Jag tänker "jag är skitful idag. Det gör inget." Jag tycker att det är roligt med kläder och smink och att känna mig snygg. Men jag tycker också att fulhet är befriande och avslappnande. När jag inte orkar göra mig iordning, så gör jag inte det. Öva på det, är mitt tips. Öva på att inte göra dig fin när du inte orkar. Att inte göra det för att du "måste."
När jag känner mig ful tröstar inte jag mig själv med tanken att jag är fin som jag är. Jag tänker "jag är skitful idag. Det gör inget." Jag tycker att det är roligt med kläder och smink och att känna mig snygg. Men jag tycker också att fulhet är befriande och avslappnande. När jag inte orkar göra mig iordning, så gör jag inte det. Öva på det, är mitt tips. Öva på att inte göra dig fin när du inte orkar. Att inte göra det för att du "måste."
Det är okej att vara ful.
SPELA SPELET SOM ÄR LIVET
Jag spelar inte tv- eller datorspel, men jag har väl kört några banor super mario på nintendo ds så liksom jag fattar grejen. Dessutom har jag en spelgalen lillebror och genom väggen som skiljer våra rum åt har jag fått höra en del speltermer vrålas genom åren. Jag förstår det där med banor och att plocka poäng, att få fler och fler fördelar ju längre i spelet man kommer.
Jag brukar tänka på livet som ett spel, när det gäller de där sorgligt gråmörka partierna på linjen som är min livstid. Ett av de mest basala spelen, menar jag då. Ett utan speciellt mycket strategi och teamwork. Bara väldigt enkelt i mitt huvud, bara jag och det som tynger mig. Inget annat.
Jag brukar tänka på livet som ett spel, när det gäller de där sorgligt gråmörka partierna på linjen som är min livstid. Ett av de mest basala spelen, menar jag då. Ett utan speciellt mycket strategi och teamwork. Bara väldigt enkelt i mitt huvud, bara jag och det som tynger mig. Inget annat.
Det hjälper mig att se en tung eller jobbig period i mitt liv som en bana i ett spel, full av fallgropar och fiender. Det ger mig mentaliteten: jag ska bara ta mig igenom det här, så vinner jag något.
Vad vinner jag?
Skills.
Jag går in med inställningen att lära mig någonting. När jag mår jättedåligt över något är den tanken den enda som är till tröst. Jag tänker mig på något sätt en slags osynlig ryggsäck, som sitter på min rygg jämt, och som jag kontinuerligt fyller med allt jag lär mig. Alla erfarenheter, i form av guldstjärnor. När jag mår bra igen, när det är över, känner jag mig som mer människa. Alltså, som att det finns mer av mig. För jag har lärt mig nånting viktigt som kommer göra framtida liknande situationer så mycket lättare att hantera. Det är det som är belöningen. Att känna sig erfaren, att kunna något. Något som definitivt kommer hjälpa en själv och kanske till och med andra.
Tanken på att inte utvecklas skrämmer mig. Om jag inte kan mer saker om ett år än idag, vad var då meningen med det året? Och om tio år? Ännu värre. Bara tanken på att jag skulle vara exakt samma person om fem månader som jag är idag tycker jag är hemsk. Inte för att jag är fruktansvärt missnöjd med mig själv, utan bara för att utvecklandet känns som den mest naturliga delen av mig. Vad är jag utan den?
Det är mänskligt att vilja utvecklas, lära sig, röra sig framåt. Släng en enda blick på hela mänskligheten samlad och konstatera. Det är också mänskligt att bli rädd. Det man måste lära sig är att avgöra när rädslan är befogad och inte. Ibland lurar den dig.
Det är mänskligt att vilja utvecklas, lära sig, röra sig framåt. Släng en enda blick på hela mänskligheten samlad och konstatera. Det är också mänskligt att bli rädd. Det man måste lära sig är att avgöra när rädslan är befogad och inte. Ibland lurar den dig.
När pulsen stiger av stress och nervositetssvetten bryter ut, bit ihop hårt och gräv ner fötterna i marken. Låt inte någon eller något skrämma dig så du går miste om att bli mer och mer du.
Fly inte när något jobbigt rusar mot dig. Så länge det inte är skadligt för dig naturligtvis. Om du egentligen vet att du borde ta dig igenom det men rädslan säger åt dig att springa - stanna då kvar. Undvik inte sådant som är jobbigt bara för att du kan. Faktum är, att jag råder dig att söka upp jobbiga, pinsamma och läskiga situationer. Utmana dig själv. Om du har svårt att lära känna nya människor och blir medbjuden på en fest som du inte tänker gå på för att du bara känner en enda person där: gå dit. Utsätt dig själv för social tortyr.
Gå inte dit för att ha kul, nej nej. Får du roligt är det bara en bonus. Gå dit med de lägsta av förväntningar och de enklaste av mål. Till exempel att prata med en person du aldrig träffat. Chansen finns att kvällen blir skittrevlig och du faktiskt får flera stycken nya vänner, men om det inte händer, om det enda som händer är att du utbyter några stela meningar med en främling, dricker en öl och går hem, så räcker det. Du går därifrån med en till guldstjärna i ryggsäcken. Du har "levlat upp"
Gå inte dit för att ha kul, nej nej. Får du roligt är det bara en bonus. Gå dit med de lägsta av förväntningar och de enklaste av mål. Till exempel att prata med en person du aldrig träffat. Chansen finns att kvällen blir skittrevlig och du faktiskt får flera stycken nya vänner, men om det inte händer, om det enda som händer är att du utbyter några stela meningar med en främling, dricker en öl och går hem, så räcker det. Du går därifrån med en till guldstjärna i ryggsäcken. Du har "levlat upp"
