NEJ, DET HAR INTE GÅTT FÖR LÅNGT

Den här bilden kom upp på mitt facebookflöde. Sidan som postat bilden heter: "Vafan, klart vi ska få sjunga Nationalsången" (kan ärligt ej förstå vem det är som har hindrat dem men ok) och för en gångs skull kände jag att jag var tvungen att kommentera. Det här var mitt svar: 


När rasistiska nidbilder som portätterar judar på ett sätt som var stereotypiskt under andra världskriget tas bort ur Kalle Anka. När böckerna om Tintin flyttas (inte tas bort) från en hylla till en annan i Kulturhuset eftersom deras framställning av människor som inte passar in i vithetsnormen speglar en tid av främlingsfientlighet och rasdiskriminering som inte känns acceptabel i vår nutid. När ordet “negerboll” inte längre är en okej benämning på en chokladboll (som ändå är en fikabit med choklad som är formad som en boll), då finns det människor som tycker att det har gått över gränsen.

Människor som på julafton kommer sitta i en hög av öppnade presenter och sätta Ris á la Maltan i halsen när de upptäcker att nidbilderna är borta. Människor som envist kommer att fortsätta kalla chokladboll för “negerboll” med motivering: ”man får ju säga vitchoklad” eller dylikt. Människor som inte för allt i världen kan förstå hur en har mage att förnya och designa om en ”klassisk” lakritsförpackning så att den inte längre visar upp en rasistisk stereotyp.

Vet ni var min gräns går?

Min gräns går när en anser att en 3 sekunders lång sekvens av uråldrigt förtryck ur en tecknad film är viktigare än medmänslighet och förståelse. Jag drar min gräns när man slänger sig med ord som genom alla tider använts som en härskarteknik för att frånta människor med en annan etnicitet, än det som var och är normen, sin mänsklighet och rättighet att ta jämlik del av samhället. När en som priviligierad samhällsmedborgare tar sig tolkningsföreträde och vägrar erkänna sin del i förtrycket, då har min gräns överskridits. När den som blivit kränkt och utsatt i samhället tystas, för att de som sitter på den formella och informella makten vägrar att lyssna, då har det gått för långt för mig.

Vi har ett kollektivt ansvar för att leda Sverige i den riktning vi vill, och om jag inte missförstår mig tror jag att alla vill ha ett samhälle där en inte blir diskriminerad på grund av sin etnicitet, sitt kön eller ålder. Men vi kommer aldrig att uppnå det samhället om inte vi inte är villiga att förändra det som är och var. Ord, uttryck och skämt har en stor inverkan på våra fördomar; de är limmet som upprätthåller förtryck. Vårt oförstånd och motvilja att lyssna är byggstenarna. Vår ignorans är mossan som fått gro alltför länge.

Jag är villig att lämna ifrån mig sådana banala saker som några sekunder ur Kalle Anka för att motverka gamla mossiga stereotyper. För mig är det inget problem att förpackningar förnyas, om litteraturutbudet för barn uppdateras och att gammalt språkbruk förändras för att passa in i samtiden om det betyder att fler människor får kännas sig inkluderade i vårt samhälle.

Vi drar alla gränsen olika långt och här drar jag min. Det här är min åsikt och syn på det som råder och det behöver inte överensstämma med någon annans. De som håller med håller med, andra gör det inte.

//Hanna-Lo

ps. Hoppas alla har haft en bra första advent.ds.

 



DET DU KÄNNER ÄR PÅ RIKTIGT

Många gånger jag har berättat om hur jag blivit felbehandlad, känt mig kränkt eller objektifierad av okända män har jag fått mothugg som är synonyma med: " ta det som en komplimang". När jag har berättat om hur en bil tutat, någon lockat på mig som man lockar på en katt eller hur en kille blockerat vägen för mig har svaret alltför många gånger varit något som: " han tyckte säkert du var snygg", "han ska ha credd för att han vågade iallafall" eller :"välj dina fighter".Alla de här kommentarerna som jag får när jag reagerar på något som inte känns rätt för mig, förminskar inte bara problemet som faktiskt är( och kommer bestå om jag inte får säga ifrån utan att bli nedröstad), utan den gör mig till skurken i situationen. Jag blir den som inte kan ta en komplimang, som överdriver, istället för en person som faktiskt blivit utsatt för något som inte kändes okej. Att försvara den som medvetet eller omedvetet utövar ett förtryck, är att vara en del av förtrycket, tycker jag.

Många av er har säkert precis som jag många gånger fått höra: " du är så överkänslig". Det är ett ord som jag ofta fått slängt i ansiktet, som typ ett motargument till mina känslor. Nu ska jag berätta en hemlighet för er: man kan inte vara överkänslig i sitt kännande. Det är ett ord som inte bör användas till att beskriva någons känslospektrum, för det en människa känner är på riktigt. Man är inte överkänslig eller överdriven: man bara känner och det man känner är på riktigt och det har en anledning. Känner du dig kränkt, då är det för att du har blivit kränkt, inte för att du inte kan ta en komplimang. Så enkelt är det.

I min nyvunna livsåskådning har detta kommit som en käftsmäll och jag har insett att shit pommes, verkligheten är jobbig och fel ibland. Därför blir det extra jobbigt att jag när jag påpekar det blir tystad eller kallad "överdriven". Det får mig att vackla i min tro, även fast jag egentligen vet jag vad jag tycker är rätt och fel. Och man blir osäker när ingen annan reagerar på något som man själv tycker är oacceptabelt. Man blir osäker när människor tar det som ett skämt. Men man bör inte bli det. Man ska inte bli det. 

I många fall tror jag att kommentarer som försvarar förövaren, sådana som jag gav exempel på tidigare, bottnar sig i okunskap. Det är inget försvar, men det är något att tänka på. Anledningen till att många människor inte förstår varför en tjej tycker att det är jobbigt att förföljd av två pojkar på natten som egentligen bara vill fråga efter telefonnummer, som exempel, är antingen att: 1. de har aldrig varit med om liknande och kan inte sätta sig in i situationen. 2. De är omedvetna om det patriarkala samhället vi lever i och förstår därför inte att det är den samhällsstrukturen som gör det okej för män att utföra sexism mot kvinnor och sedan kalla det för ”en komplimang” eller ”ett skämt”, och att kommentarerna de lägger hjälper förtrycket. 3. De är lite efterblivna.
Därför ska du säga ifrån. Du tog det inte som en komplimang, du tyckte inte att skämtet var roligt och dina känslor väger tyngre än snubben som visslades misslyckade försök till en komplimang.
Det du känner ska aldrig förnekas, förminskas eller förlöjligas. Det du känner är på riktigt och du förtjänar att bli tagen på allvar. Glöm aldrig det och sluta aldrig slåss för det.  



(ps kolla in den här texten: http://hej.blekk.se/2013/08/13/kan-du-vissla-nej-tack/#more-6710 ds.)






RSS 2.0