girlpowerclash.blogg.se

 

 

Jag spelar inte tv- eller datorspel, men jag har väl kört några banor super mario på nintendo ds så liksom jag fattar grejen. Dessutom har jag en spelgalen lillebror och genom väggen som skiljer våra rum åt har jag fått höra en del speltermer vrålas genom åren. Jag förstår det där med banor och att plocka poäng, att få fler och fler fördelar ju längre i spelet man kommer. 
Jag brukar tänka på livet som ett spel, när det gäller de där sorgligt gråmörka partierna på linjen som är min livstid. Ett av de mest basala spelen, menar jag då. Ett utan speciellt mycket strategi och teamwork. Bara väldigt enkelt i mitt huvud, bara jag och det som tynger mig. Inget annat. 

Det hjälper mig att se en tung eller jobbig period i mitt liv som en bana i ett spel, full av fallgropar och fiender. Det ger mig mentaliteten: jag ska bara ta mig igenom det här, så vinner jag något. 

Vad vinner jag?

Skills.

 

Jag går in med inställningen att lära mig någonting. När jag mår jättedåligt över något är den tanken den enda som är till tröst. Jag tänker mig på något sätt en slags osynlig ryggsäck, som sitter på min rygg jämt, och som jag kontinuerligt fyller med allt jag lär mig. Alla erfarenheter, i form av guldstjärnor. När jag mår bra igen, när det är över, känner jag mig som mer människa. Alltså, som att det finns mer av mig. För jag har lärt mig nånting viktigt som kommer göra framtida liknande situationer så mycket lättare att hantera. Det är det som är belöningen. Att känna sig erfaren, att kunna något. Något som definitivt kommer hjälpa en själv och kanske till och med andra. 

 

Tanken på att inte utvecklas skrämmer mig. Om jag inte kan mer saker om ett år än idag, vad var då meningen med det året? Och om tio år? Ännu värre. Bara tanken på att jag skulle vara exakt samma person om fem månader som jag är idag tycker jag är hemsk. Inte för att jag är fruktansvärt missnöjd med mig själv, utan bara för att utvecklandet känns som den mest naturliga delen av mig. Vad är jag utan den? 
Det är mänskligt att vilja utvecklas, lära sig, röra sig framåt. Släng en enda blick på hela mänskligheten samlad och konstatera. Det är också mänskligt att bli rädd. Det man måste lära sig är att avgöra när rädslan är befogad och inte. Ibland lurar den dig.

När pulsen stiger av stress och nervositetssvetten bryter ut, bit ihop hårt och gräv ner fötterna i marken. Låt inte någon eller något skrämma dig så du går miste om att bli mer och mer du.

 

Fly inte när något jobbigt rusar mot dig. Så länge det inte är skadligt för dig naturligtvis. Om du egentligen vet att du borde ta dig igenom det men rädslan säger åt dig att springa - stanna då kvar. Undvik inte sådant som är jobbigt bara för att du kan. Faktum är, att jag råder dig att söka upp jobbiga, pinsamma och läskiga situationer. Utmana dig själv. Om du har svårt att lära känna nya människor och blir medbjuden på en fest som du inte tänker gå på för att du bara känner en enda person där: gå dit. Utsätt dig själv för social tortyr. 
Gå inte dit för att ha kul, nej nej. Får du roligt är det bara en bonus. Gå dit med de lägsta av förväntningar och de enklaste av mål. Till exempel att prata med en person du aldrig träffat. Chansen finns att kvällen blir skittrevlig och du faktiskt får flera stycken nya vänner, men om det inte händer, om det enda som händer är att du utbyter några stela meningar med en främling, dricker en öl och går hem, så räcker det. Du går därifrån med en till guldstjärna i ryggsäcken. Du har "levlat upp"