NEJ, DET HAR INTE GÅTT FÖR LÅNGT

Den här bilden kom upp på mitt facebookflöde. Sidan som postat bilden heter: "Vafan, klart vi ska få sjunga Nationalsången" (kan ärligt ej förstå vem det är som har hindrat dem men ok) och för en gångs skull kände jag att jag var tvungen att kommentera. Det här var mitt svar: 


När rasistiska nidbilder som portätterar judar på ett sätt som var stereotypiskt under andra världskriget tas bort ur Kalle Anka. När böckerna om Tintin flyttas (inte tas bort) från en hylla till en annan i Kulturhuset eftersom deras framställning av människor som inte passar in i vithetsnormen speglar en tid av främlingsfientlighet och rasdiskriminering som inte känns acceptabel i vår nutid. När ordet “negerboll” inte längre är en okej benämning på en chokladboll (som ändå är en fikabit med choklad som är formad som en boll), då finns det människor som tycker att det har gått över gränsen.

Människor som på julafton kommer sitta i en hög av öppnade presenter och sätta Ris á la Maltan i halsen när de upptäcker att nidbilderna är borta. Människor som envist kommer att fortsätta kalla chokladboll för “negerboll” med motivering: ”man får ju säga vitchoklad” eller dylikt. Människor som inte för allt i världen kan förstå hur en har mage att förnya och designa om en ”klassisk” lakritsförpackning så att den inte längre visar upp en rasistisk stereotyp.

Vet ni var min gräns går?

Min gräns går när en anser att en 3 sekunders lång sekvens av uråldrigt förtryck ur en tecknad film är viktigare än medmänslighet och förståelse. Jag drar min gräns när man slänger sig med ord som genom alla tider använts som en härskarteknik för att frånta människor med en annan etnicitet, än det som var och är normen, sin mänsklighet och rättighet att ta jämlik del av samhället. När en som priviligierad samhällsmedborgare tar sig tolkningsföreträde och vägrar erkänna sin del i förtrycket, då har min gräns överskridits. När den som blivit kränkt och utsatt i samhället tystas, för att de som sitter på den formella och informella makten vägrar att lyssna, då har det gått för långt för mig.

Vi har ett kollektivt ansvar för att leda Sverige i den riktning vi vill, och om jag inte missförstår mig tror jag att alla vill ha ett samhälle där en inte blir diskriminerad på grund av sin etnicitet, sitt kön eller ålder. Men vi kommer aldrig att uppnå det samhället om inte vi inte är villiga att förändra det som är och var. Ord, uttryck och skämt har en stor inverkan på våra fördomar; de är limmet som upprätthåller förtryck. Vårt oförstånd och motvilja att lyssna är byggstenarna. Vår ignorans är mossan som fått gro alltför länge.

Jag är villig att lämna ifrån mig sådana banala saker som några sekunder ur Kalle Anka för att motverka gamla mossiga stereotyper. För mig är det inget problem att förpackningar förnyas, om litteraturutbudet för barn uppdateras och att gammalt språkbruk förändras för att passa in i samtiden om det betyder att fler människor får kännas sig inkluderade i vårt samhälle.

Vi drar alla gränsen olika långt och här drar jag min. Det här är min åsikt och syn på det som råder och det behöver inte överensstämma med någon annans. De som håller med håller med, andra gör det inte.

//Hanna-Lo

ps. Hoppas alla har haft en bra första advent.ds.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0