EN GÅNG I EGYPTEN

När jag var ungefär tolv år åkte jag med min familj på en veckas semester till Egypten, vi bodde på ett sånt där typiskt turist-all-inclusive-ställe med hotell, pool, strand och restauranger som man inte behöver lämna under hela vistelsen om man inte vill. Där jobbade massor av män i olika åldrar som stod i barerna, serverade på restaurangerna, städade osv. Och det var en av dem som stack ut från resten. Varje gång han såg mig sa han åt mig att le. Han log stort mot mig och utbrast "smiileeee!"
Första gången gjorde det mig ingenting, jag log mot honom och jag reagerade inte heller på vad som var så fel i situationen. Mina föräldrar skrattade och klappade mig på huvudet och sa att han tyckte jag var söt. Efter några fler gånger blev det tjatigt, och jag började undvika honom och vända bort blicken när han gick förbi. Jag har ingen aning om ifall han gjorde så mot alla tjejer där, men det spelar ingen roll. 
Det absolut värsta, och som jag minns bäst, var en av de sista kvällarna när jag mådde dåligt och lämnade min familj vid slutet av middagen för att gå ensam till hotelrummet och lägga mig. Jag skulle bara gå förbi baren och be om några flaskor vatten att ta med mig, eftersom vi hade all inclusive var det bara att hämta. Så jag var trött och illamående och på jättedåligt humör, och så var det han som stod där i baren. Jag bad om vattnet och han tog fram några flaskor som han höll fram till mig, men när jag sträckte mig för att ta emot dem ryckte han undan dem. "Smileee!!!!" sa han lite hurtigt och lurigt på ett sätt som visade att min trötta, sura min gjorde mig ovärdig av vattnet jag bett om. Det skulle vara förbetalt men han krävde ett mer tillfredställande ansiktsuttryck av mig innan jag kunde få det jag ville ha. Ett ansikttsuttryck som inte matchade mitt humör och därmed bara var en mask för hans personliga njutnings skull. Jag orkade inte tjafsa, på något plan förstod jag ändå att nånting var fel och att jag inte borde behöva le för någon om jag inte ville, men jag förstod inte vad eller hur jag skulle förklara det. Så jag log motvilligt, ryckte åt mig vattenflaskorna och gick. Det kanske inte låter som en stor grej men det var det för mig, jag tyckte det var extremt obehagligt, och oavsett hur stort eller litet så var det ett uttryck för att mitt utseende inte riktigt tillhörde mig själv. Han var säkert inte medveten om att jag tyckte det var jobbigt, för jag sa inget. Han kanske gjorde så mot alla barn, inte bara tjejer. Men det spelar ingen roll. För om jag hade fått lära mig någonting om feminism i skolan innan dess, om hur kvinnor i årtusenden behandlats som ägodelar av män, om systematiskt förtryck och samhällets bild av skönhet och att folk möjligtvis skulle kunna förvänta sig saker av mitt utseende, hade jag kunnat trotsa hans krav på leenden. Jag hade kunnat känna att jag fick visa mitt humör utan att någon främling tog sig rätten att komma och peta och försöka ändra på mig för egen vinning. Men det fick jag inte. Nu har jag lärt mig (inte i skolan tyvärr) och nu ler jag bara när jag själv vill. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0