girlpowerclash.blogg.se

Jag är trött på att höra folk säga "du är fin som du är." Inte bara till mig, utan över huvudtaget. "Du är fin som du är." Vadå, innan jag har fixat frillan, sminkat mig, plockat ögonbrynen och rakat benen? I mitt mest naturliga tillstånd? Är jag fin då? Det är för mig, och säkert många andra, ganska svårt att tro på. Vi har blivit så hjärntvättade av medias bild av skönhet, att det inte är så lätt att tro på att det finns fler än den. Men det är inte frasens brist på trovärdhet som gör att den SUGER. Det är vinkeln från vilken den kommer. 

 

"Du är fin som du är" lägger fokus på vad andra människor tycker om ditt utseende. Om någon säger det till mig, så är det för att försäkra att jag vet om att mitt utseende ändå är acceptabelt i andras ögon, trots att jag inte pallat "sätta på mig ansiktet." (ännu en äcklig fras, som vi kan diskutera en annan gång.) Det låter som en väldigt positiv sak att säga, men i själva verket lägger den bara extra press på oss att alltid se bra ut.

Det är skillnad på att ge någon en komplimang ("jag tycker att du är så vacker nu, när du precis har vaknat och är rufsig i håret") och att möta någons övertygelse om att hen är ful med ett kvitto på att vad samhället tycker är vitalt. Det får inte användas vardagligt, som ett tillfälligt botemedel mot någons osäkerhet. För i längden gör det bara skadan större.

 

Jag tycker det är så sorgligt när människor tror att de alltid måste se fräscha ut. Kanske framförallt nyblivna tonåringar, och kanske framförallt tjejer. När jag var yngre hade jag vänner som inte kunde gå och köpa godis utan att platta håret och sminka sig. Jag satt en timme på deras säng och väntade på att de skulle bli klara så vi kunde GÅ TILL AFFÄREN. Och när det kommer till foton, herregud. Vi har alla bett en vän ta bort en bild för att vi tycker vi ser hemska ut på den. Men nu är det fan dags att vi släpper det där. Jag menar allt vi gör nuförtiden fotas eller filmas. Du taggas i bilder överallt, och du kommer vara ful på några av dem. Dags att acceptera. Människor är fula ibland. 

Varför är vi så förslavade av idén att alla alltid måste tycka vi är snygga? Varför är vi så rädda att någon väns instagramföljare ska inse att vi är mänskliga och har dåliga hårdagar? När vi känner oss fula, så skäms vi. Som att vi gjort något fel, vi vill gömma oss. Jag kände mer så för några år sedan men jag har äntligen fattat att jag inte är skyldig samhället att se bra ut. Jag tänker inte skämmas, jag tänker inte gömma mig. Skrev jag på ett kontrakt när jag föddes om hur jag skulle se ut? "Här, varsågod, här är ditt utseende, se till att det alltid är välputsat och felfritt. Skriv på här, här och här längst ner." 
NEJ!!!!!!!!

 

Det här är mitt utseende och jag sköter om det hur jag vill, eller inte alls om jag väljer det. Jag får förvandla mig själv till ett bombnedslag som drar till sig blickar av beundran av varenda människa på stan och jag får också gå ut med flottigt hår, mjukisbyxor och gårdagens mascara utsmedad på kinderna. Jag bestämmer.
När jag känner mig ful tröstar inte jag mig själv med tanken att jag är fin som jag är. Jag tänker "jag är skitful idag. Det gör inget." Jag tycker att det är roligt med kläder och smink och att känna mig snygg. Men jag tycker också att fulhet är befriande och avslappnande. När jag inte orkar göra mig iordning, så gör jag inte det. Öva på det, är mitt tips. Öva på att inte göra dig fin när du inte orkar. Att inte göra det för att du "måste." 

 

Det är okej att vara ful.